Nya utmaningar med Zelda

En annan sak som jag glömde att nämna i mitt förra inlägg var att vi under den första tiden tränade mycket ensamhetsträning. Eftersom vi visste att hon redan i mitten på augusti skulle behöva vara ensam några timmar per dag så började vi tidigt med att lämna henne korta stunder. Första tiden bara några minuter när vi gick ut och kastade soporna eller dylikt. På vårt lantställe hade vi som sagt en liten hundgård och där blev det naturligt för henne att lämnas korta stunder när vi fixade med mat eller annat. I denna lilla hundgård lärde hon sig att koppla av även om hon var ensam.

Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag har en autoimmunsjukdom som heter SLE och i juni 2016 fick jag ett skov i sjukdomen. Jag trodde att jag skulle kunna arbeta 75% när jag började i augusti men märkte snart att det inte gick att både bli frisk och arbeta samtidigt. Detta ledde till att jag blev sjukskriven på heltid och även fick möjlighet att gå i KBT för att skapa balans i mitt liv vilket i sin tur ledde till att jag var hemma på ett helt annat sätt än planerat med Zelda. Såklart var detta en vinst för Zelda men framförallt för mig då detta med hund inneburit att jag haft något att fokusera på, jag har fått frisk luft och motion i rejäla doser varje dag. Jag har aldrig njutit så mycket av djur och natur som denna höst. Att stanna upp, andas, titta på omgivningen, att bara vara genomsyrade våra dagar. Zelda och jag kunde vara ute i timmar utan att känna stress över massa måsten och tider att passa. På alla dessa underbara promenader har jag haft kameran med mig så man kan väl lugnt säga att Zelda är en väldokumenterad liten hund.

Men tillbaka till sådant som varit klurigt och som jag fortfarande inte är riktigt nöjd med. Några saker som vi återkommit till när det gäller hunduppfostran/lydnad är koppelträning och detta med att hälsa på andra både människor och hundar. För att börja med koppelträningen så vet jag så här i efterhand att vi gjort tokigt. Vi började nämligen använda flexikoppel väldigt tidigt. Anledningen var att jag tyckte det var så himla skönt och befriande att ha det då vi gick så mycket i skog och natur. Till en början hade vi det bara på våra skogspromenader men sedan blev det att det åkte fram mer och mer och snart var det på alla promenader.

Detta har lett till att vi istället för att gå framåt med koppelträningen har gått lite bakåt. Så här i efterhand skulle vi inte ens ha köpt ett flexikoppel (lyssnat på hunduppfödare och instruktörer) utan haft lina i skog och mark och vanligt koppel på övriga promenader. Men det är aldrig försent att ändra sig så sagt och gjort - bort med flexi och fram med lite envishet kring att få Zelda att gå i koppel utan att dra. Jag har fått många fina tips kring denna träning och det som fungerar för oss är att då och då under promenaden låta Zelda gå fint på min vänstra sida. När hon gör det belönas hon både med godis och röst. Jag har försökt att få dessa "gå fint stunder" att bli längre och längre. När hon drar iväg lockar jag tillbaka henne med röst, leksak eller godis och så håller vi på.

Koppelträning på Slyngelkurs

Detta sker inte i skog och mark för då skulle jag få krupp utan då använder vi linan och Zelda får sin härliga frihet i att springa framför och bakom och jag får en jämnare promenadtakt. Jag tycker att detta sätt att träna gör att vi nu gör lite framsteg igen men vi är fortfarande inte i hamn så har ni tips kring detta så tar jag tacksam emot.

Jag har i mitt tidigare inlägg skrivit om Zeldas tendens att nafsa vid mötet av människor. Detta nafsande försvann rätt snart och ersattes istället av en "Varghälsning". Det innebär att hon tar ens hand eller arm i sin mun utan att bita, hon bara håller den där. Jag var först lite tveksam om jag skulle tillåta denna hälsning då det faktiskt kan skrämma människor som inte är hundvana eftersom de kan tro att hon skall bita. Jag har stött och blött denna fråga framförallt på en shibasida på facebook och de allra flesta shibaägare tycker att denna hälsning så genuint hör till rasen att det inte finns någon anledning att de inte skulle få hälsa så. Och jag håller med. Det finns överhuvudtaget ingenting aggressivt i hälsningen så jag har låtit det vara. Jag har istället berättat för människor som kommer fram och ska hälsa att detta är vår hunds sätt att hälsa. 

Men en sak som jag däremot inte vill och kan acceptera är att hon hoppar på folk vid hälsandet. Detta har varit klurigt och är fortfarande klurigt att komma tillrätta med. På slyngelkursen som vi gick under hösten fick vi verktyg som handlar om att den man möter ignorerar Zelda om hon hoppar och går ifrån för att sedan komma igen och pröva. Detta verktyg handlar ju om att man måste ha folk som kan göra på detta sätt och det känns jättekonstigt att be människor att göra så. Dessutom tycker jag att det någonstans känns fel att dämpa glädje och vilja genom att ignorera hunden. 

Men skam den som ger sig. Jag frågade mina instruktörsvänner och de var ganska eniga. Hitta någonting annat som hon fokuserar på. Kasta ut godis eller träna in "Sitt stanna kvar". Sagt och gjort - igång med lydnadsträning med fokus på sitt och ligg stanna kvar. Även här går det bättre och bättre men vi är absolut inte i hamn ännu.

Och så var det detta med hundmöten. Här har jag faktiskt varit tvungen att jobba med mig själv och fundera kring vad Zelda egentligen behöver och mår bra av. Någonstans inom mig så har jag nog tänkt och trott att hon blir lycklig av att möta många olika hundar och att det är en rolig aktivering att få hälsa och kanske leka en stund men när jag diskuterat detta med mer erfarna hundägare så menar de på att varje hundmöte är lite av en stressituation och att Zelda mår bättre av att ha några utvalda hundar som vi känner att hälsa på och leka med. Att hälsa på var och varannan hund gör dessutom att promenaderna inte blir så lugna eftersom hon har en förväntan på att få gå fram till de hundar vi möter. Efter att vi har tänkt om lite i denna situation är det nu träning på att kunna möta okända hundar utan att bry sig om dem.

Kompisen Rumi