Dagen D

Ja så var det dags för denna spännande dag. Laddade med tips och gott godis hade Emmy och jag gjort upp strategier för dagen. Vi hade fått tips om att gå en kort promenad för att se hur Zelda reagerar, om hon e v skulle bli sur på Assi som förstås skulle vilja nosa i baken på henne. Vi hade också fått tips om att låta Zelda kissa och låta Assi lukta på kisset. Sagt och gjort vi träffades utanför hos Emmy och hundarna blev precis som vanligt helt överlyckliga att se varandra. Vi lät de nosa lite och sedan skyndade vi oss in i Emmys trädgård som är inhägnad och lagom stor.

Viftande svansar och bus blev det i stora mått - inga sura miner alls. Assi tyckte minsann att Zelda luktade lite godare än vanligt men han förstod inte riktigt vad han skulle hitta på. Zelda i sin tur lät ibland Assi nosa i baken men hoppade undan med sin bak när han kom för nära. Hm tänkte vi. Detta var minsann inte så enkelt som vi kanske trott.

Vi bestämde oss för att låta de hållas ungefär en timme för att riktigt få pröva sig fram. Emmy och jag tog en varm kopp te och några av hennes fantastiska shibapepparkakor för att värma oss i detta råkalla väder. Hundarna höll ångan uppe genom bus och faktiskt så kändes det som om de efter en stund började förstå vad det var de skulle göra. Zelda slutade att hoppa undan med sin bak och Assi fick komma upp på hennes rygg några gånger. Men det var liksom ingen direkt "glöd"eller "fokus" i aktiviteten. De stannande upp för ljud utifrån gatan, de hade koll på vad vi gjorde m m.

Tankarna gick förstås om vi missat höglöpet eller om vi är för tidiga så hon inte är inne i höglöp eller om det faktiskt kan vara så att våra hundar helt enkelt inte riktigt förstår vad de ska göra. Efter en timme kände vi att nej nu får det räcka. Zelda försökte rymma genom buskar och var inte så intresserad av denna aktivitet längre. Vi packade in oss i bilen och åkte hemåt förstås lite besvikna men samtidigt med tankarna om att precis som med barn så är valpar inget man får på beställning. Det är många saker som skall klaffa och både vi och hundarna är nybörjare på detta.

I morgon tar vi nya tag. Vi funderar på att pröva att låta de hållas inomhus i ett mer begränsat område. Ja en spännande fortsättning följer för dessa båda gofisar. 

Livet med en shiba

Har inte skrivit på denna blogg på mycket länge men igår blev behovet starkt. Läste ett inlägg på en shibasida på facebook där en kvinna frågade om rasen shiba och där hon fått uppfattningen att rasen är omöjlig att kommunicera med, beter sig som "as" m m. Jag kände att den bilden av en shiba måste jag visa på motsatsen eftersom vi nu under två år haft den finaste goaste hunden man kan tänka sig i vår ägo.

Som med alla hundar och raser handlar det om hur man själv är och hur mycket tid man är beredd att lägga ner på träning och aktivitet. Vår Zelda trivs bäst när hon får vara en del i familjen. Hon är nyfiken och överlycklig när det är dags för nya upptåg och utflykter.

Att man inte skulle kunna kommunicera med denna ras är helt absurt. De är så lyhörda och känsliga för uttryck och kroppsspråk. Zelda och jag har gått flera valpkurser och lydnadskurser och alltid har hon visat en vilja att göra sitt bästa. Genom denna träning har vår relation utvecklats och även om jag är medveten om att vi skulle kunna utveckla den ytterligare och ta träningen ett snäpp till är vi väldigt nöjda med att ha klarat ett allmänlydnadsprov och tränar tillsammans för att ha kul ihop.

Vi har även prövat på andra aktiviteter som nosework och viltspår och i båda dessa aktiviteter ser jag en hund med driv och självständighet i arbetandet.

Jag ser överhuvudtaget inget hinder att kunna träna med en shiba i alla möjliga olika aktiviteter. Det handlar bara om tiden som du själv är villig att lägga. Vi har nöjt oss än så länge med att träna för att det är roligt och för att aktivitet ger en nöjd hund. Det som kanske skulle vara roligt att pröva i framtiden är Rallylydnad just för att bättra på relationen mellan oss ytterligare.

Visst har shiban ett speciellt uttryck och sina speciella egenheter men i mina ögon är det bara charmigt. En hund med stor vilja och integritet. Zelda kommer e x  inte och lägger sig självmant i knät för att bli klappad men har hon väl blivit infångad får man inte sluta.

Hon sover alltid nära och kan komma och krafsa med sin tass på våra händer för att bli klappad på magen. Ända sedan hon var mycket liten har vi socialiserat henne och hållt på med henne vilket gjort att vi har en hund som är nyfiken på och älskar människor. Flera barn i vår närhet har övervunnit sin hundrädsla tack vare Zelda.

Även om Zelda är en familjemedlem och allas vår hund så är det mig hon tyr sig till mest och mig hon lyssnar på. Känner hon sig osäker eller liknande så är det mig hon följer hack i häl. Och i 90 fall av 100 så kommer hon när jag ropar på henne. Zelda älskar våra promenader lika mycket som jag älskar dem men varje gång vi skall gå ut gömmer hon sig för hon gillar inte att få på kopplet. Hon älskar att springa efter kottar, bollar och leksaker men finner ingen mening i att hämta tillbaka dem till den som kastat.Zelda går bra ihop med nästan alla hundar men är de för på som exempelvis valpar kan vara säger hon ifrån.

Med en shiba i familjen känner man sig alltid välkommen när man kommer hem. Hon skäller nästan aldrig utan viftar på svansen, lägger ner öronen i flygplansläge och sätter igång ett morrande ljud. Helst vill hon hälsa genom att ta min arm i hennes mun men en leksak, vante eller dylikt uppskattas också att bära runt på i hälsningscermonin. Vi brukar kalla henne för vår prinsessa eller drottning då det är en så ståtlig liten varelse som vet vad hon vill. Allt detta som jag beskrivit gör att detta är en hund som kryper in i ens hjärta och jag är så evinnerligt glad att vi valde just denna ras som vår första hund.