Nya utmaningar med Zelda

En annan sak som jag glömde att nämna i mitt förra inlägg var att vi under den första tiden tränade mycket ensamhetsträning. Eftersom vi visste att hon redan i mitten på augusti skulle behöva vara ensam några timmar per dag så började vi tidigt med att lämna henne korta stunder. Första tiden bara några minuter när vi gick ut och kastade soporna eller dylikt. På vårt lantställe hade vi som sagt en liten hundgård och där blev det naturligt för henne att lämnas korta stunder när vi fixade med mat eller annat. I denna lilla hundgård lärde hon sig att koppla av även om hon var ensam.

Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag har en autoimmunsjukdom som heter SLE och i juni 2016 fick jag ett skov i sjukdomen. Jag trodde att jag skulle kunna arbeta 75% när jag började i augusti men märkte snart att det inte gick att både bli frisk och arbeta samtidigt. Detta ledde till att jag blev sjukskriven på heltid och även fick möjlighet att gå i KBT för att skapa balans i mitt liv vilket i sin tur ledde till att jag var hemma på ett helt annat sätt än planerat med Zelda. Såklart var detta en vinst för Zelda men framförallt för mig då detta med hund inneburit att jag haft något att fokusera på, jag har fått frisk luft och motion i rejäla doser varje dag. Jag har aldrig njutit så mycket av djur och natur som denna höst. Att stanna upp, andas, titta på omgivningen, att bara vara genomsyrade våra dagar. Zelda och jag kunde vara ute i timmar utan att känna stress över massa måsten och tider att passa. På alla dessa underbara promenader har jag haft kameran med mig så man kan väl lugnt säga att Zelda är en väldokumenterad liten hund.

Men tillbaka till sådant som varit klurigt och som jag fortfarande inte är riktigt nöjd med. Några saker som vi återkommit till när det gäller hunduppfostran/lydnad är koppelträning och detta med att hälsa på andra både människor och hundar. För att börja med koppelträningen så vet jag så här i efterhand att vi gjort tokigt. Vi började nämligen använda flexikoppel väldigt tidigt. Anledningen var att jag tyckte det var så himla skönt och befriande att ha det då vi gick så mycket i skog och natur. Till en början hade vi det bara på våra skogspromenader men sedan blev det att det åkte fram mer och mer och snart var det på alla promenader.

Detta har lett till att vi istället för att gå framåt med koppelträningen har gått lite bakåt. Så här i efterhand skulle vi inte ens ha köpt ett flexikoppel (lyssnat på hunduppfödare och instruktörer) utan haft lina i skog och mark och vanligt koppel på övriga promenader. Men det är aldrig försent att ändra sig så sagt och gjort - bort med flexi och fram med lite envishet kring att få Zelda att gå i koppel utan att dra. Jag har fått många fina tips kring denna träning och det som fungerar för oss är att då och då under promenaden låta Zelda gå fint på min vänstra sida. När hon gör det belönas hon både med godis och röst. Jag har försökt att få dessa "gå fint stunder" att bli längre och längre. När hon drar iväg lockar jag tillbaka henne med röst, leksak eller godis och så håller vi på.

Koppelträning på Slyngelkurs

Detta sker inte i skog och mark för då skulle jag få krupp utan då använder vi linan och Zelda får sin härliga frihet i att springa framför och bakom och jag får en jämnare promenadtakt. Jag tycker att detta sätt att träna gör att vi nu gör lite framsteg igen men vi är fortfarande inte i hamn så har ni tips kring detta så tar jag tacksam emot.

Jag har i mitt tidigare inlägg skrivit om Zeldas tendens att nafsa vid mötet av människor. Detta nafsande försvann rätt snart och ersattes istället av en "Varghälsning". Det innebär att hon tar ens hand eller arm i sin mun utan att bita, hon bara håller den där. Jag var först lite tveksam om jag skulle tillåta denna hälsning då det faktiskt kan skrämma människor som inte är hundvana eftersom de kan tro att hon skall bita. Jag har stött och blött denna fråga framförallt på en shibasida på facebook och de allra flesta shibaägare tycker att denna hälsning så genuint hör till rasen att det inte finns någon anledning att de inte skulle få hälsa så. Och jag håller med. Det finns överhuvudtaget ingenting aggressivt i hälsningen så jag har låtit det vara. Jag har istället berättat för människor som kommer fram och ska hälsa att detta är vår hunds sätt att hälsa. 

Men en sak som jag däremot inte vill och kan acceptera är att hon hoppar på folk vid hälsandet. Detta har varit klurigt och är fortfarande klurigt att komma tillrätta med. På slyngelkursen som vi gick under hösten fick vi verktyg som handlar om att den man möter ignorerar Zelda om hon hoppar och går ifrån för att sedan komma igen och pröva. Detta verktyg handlar ju om att man måste ha folk som kan göra på detta sätt och det känns jättekonstigt att be människor att göra så. Dessutom tycker jag att det någonstans känns fel att dämpa glädje och vilja genom att ignorera hunden. 

Men skam den som ger sig. Jag frågade mina instruktörsvänner och de var ganska eniga. Hitta någonting annat som hon fokuserar på. Kasta ut godis eller träna in "Sitt stanna kvar". Sagt och gjort - igång med lydnadsträning med fokus på sitt och ligg stanna kvar. Även här går det bättre och bättre men vi är absolut inte i hamn ännu.

Och så var det detta med hundmöten. Här har jag faktiskt varit tvungen att jobba med mig själv och fundera kring vad Zelda egentligen behöver och mår bra av. Någonstans inom mig så har jag nog tänkt och trott att hon blir lycklig av att möta många olika hundar och att det är en rolig aktivering att få hälsa och kanske leka en stund men när jag diskuterat detta med mer erfarna hundägare så menar de på att varje hundmöte är lite av en stressituation och att Zelda mår bättre av att ha några utvalda hundar som vi känner att hälsa på och leka med. Att hälsa på var och varannan hund gör dessutom att promenaderna inte blir så lugna eftersom hon har en förväntan på att få gå fram till de hundar vi möter. Efter att vi har tänkt om lite i denna situation är det nu träning på att kunna möta okända hundar utan att bry sig om dem.

Kompisen Rumi

Den första tiden med Zelda

Anledningen till att jag skapade denna blogg var att jag tycker om att reflektera över saker och fundera över vad som gått bra och vad som gått mindre bra, vad som går att förbättra. Under detta år har jag nämligen gjort en resa som jag aldrig gjort förut. Jag har fått följa en liten hundvalps första bekantskap med omvärlden och funnits mycket nära denna hund under dess första levnadsår. Jag tänker att jag genom att skriva ner mina reflektioner kanske kan hjälpa andra som går och funderar på att skaffa hund eller de som precis har fått hem en hundvalp för första gången och känner sig lika vilsna som jag gjorde.

En sak som jag så här i efterhand känner var otroligt bra var att välja en Kennel som inte ligger alltför långt bort. Vi kunde på det viset träffa Zeldas mamma långt innan valparna var födda och sedan hälsa på flera gånger under den tidiga valptiden.

Vi kunde också vända oss till denna erfarna och duktiga hundmänniska med allehanda frågor när vi fått hem vår hund och jag kan säga att i början var de många. Redan före vi fick hem vår lilla valp hade jag läst böcker och sett filmer vad man bör tänka på o s v både när det gäller den ras som Zelda tillhör och om vapar i allmänhet. Zelda är en Shiba som är en ganska speciell ras med beteende som i mångt och mycket påminner om en katts. Mycket egen vilja och stor integritet. Vi var alla överens om i familjen att vi ville ha en hund och alla var beredda att lägga tid även om jag redan från början visste att Zelda mest kommer bli mitt ansvar med träning och promenader. 

En vecka in på sommarledigheten kom hon vilket det förstås var en tanke med. Det kändes oerhört viktigt att få vara mycket och nära den lilla valpen första tiden. Till oss kom ett verkligt charmtroll. Så söt att folk stannade på gatan för att titta, att bilar höll på att krocka på parkeringen för att de bara hade ögon för henne och en försäljare som helt glömde bort sitt uppdrag att sälja när han fick syn på henne. Den första tiden följde vi helt Zeldas behov och mycket tid ägnades åt att läsa eller dylikt med henne i famnen.

Miljöträning och socialisering. Redan före vi skaffade hund hade vi bestämt att där vi var skulle Zelda vara och det var viktigt för oss att hon blev trygg i de situationer och på de platser som vi ägnar mycket av vår tid på. Hon fick bara efter några dagar följa med till vårt andra hem - vår sommarstuga - med härligt öppna ytor för lek, närhet till  vatten och möjlighet till att ha en liten hundgård utomhus. 

Hon fick också tidigt åka båt då det är en sysselsättning som alla i familjen älskar. 

Hon var med oss ut och tältade, hon var med när vi umgicks med vänner och vi lät henne bli van vid allehanda miljöer vilket jag tror har lett till att vi har en lugn och trygg hund som inte stressar upp sig för allt och inget. Vi la alltså stor vikt vid socialisering med både människor och miljöer samtidigt som vi gav henne mycket tid och uppmärksamhet i hemmets lugna vrå. 

Som sagt i början var det mycket frågor och jag är så glad att jag inte är rädd för att fråga. För mig är det bästa sättet till inlärning att ta tillvara på erfarna personers kompetens inom området och göra kunskapen till sin egen. Jag hittade bra sidor på facebook där detta med frågor var tillåtet och i detta forum hittade jag en person som kommit att betyda massor. En tjej som tro det eller ej har samma hundras, bor i samma stad och dessutom är hundinstruktör. Jag är så tacksam att jag hittade dig Erika både för min och för Zeldas skull. Även om Zelda till en början var en dumdryg hundvalp så har det växt fram någonting mellan shiborna Rumi och Zelda. De pratar samma hundspråk, leker på samma sätt och är lika lättlärda i olika aktiviteter. 

Vad var det då för frågor som uppstod i ett tidigt skede? Vi hade nog en liten rädsla att vi skulle få en hund som bet andra och var aggressiv därför blev det väldigt många frågor om Zeldas nafsande till en början. Som liten hundvalp hade hon en tendens att nafsa både i ben och händer och detta kände vi en oro för och en osäkerhet i hur vi skulle hantera. De tips vi fick var att inte överanvända ordet NEJ utan istället avleda och låta Zelda bita i en leksak eller dylikt. Att aldrig leka med bara händerna utan använda leksaker för att visa på att händerna har vi till att klappa med. Att dra leksaken på marken bort från Zelda och stimulera hennes jaktlust. Vi lärde oss ganska snabbt att det i många situationer gäller att förekomma och ligga steget före. E x när det kommer någon som skall hälsa på henne och hon nafsar så har jag hela tiden försökt få henne att lägga fokus på mig istället och lugna sig lite inför hälsningssituationen. Här var ett tips jag fick från en annan av mina facebookvänner som är hundinstruktör: Tack Therese!

Ibland blir de små valparna allt för ihärdiga i sitt bitande och då kan man faktiskt hålla fast hunden. Alltså man håller om hunden med båda händerna tills den lugnar ned sig och sedan kan man lugnt släppa greppet om hunden och stryka lugnt över hunden. Därefter kan hunden få en leksak att leka med eller något annat den får bita på. Medan man håller fast den kan man tala lugnt till hunden med låg, lugn röst. Och här kan man tänka att man använder en djupare ton. Det är ju så lätt för oss att prata med ljus röst till en liten valp Med rösten och "greppet" om hunden kan du samtidigt tala om att du är lugn, trygg men också bestämd.

En annan fråga som dök upp tidigt och som jag så här i efterhand tänker kunde ha gått tokigt om jag inte fått så bra råd. Som valpar gör testar de att stoppa saker i munnen och detta tyckte jag var riktigt läskigt vilket resulterade i att jag ganska ofta tvingade Zelda att öppna munnen och så plockade jag ut det hon hade där. Hade detta fortsatt tror jag att jag satt igång ett kampbeteende mellan oss. Istället fick jag rådet att lära in kommandot loss och alltid ha någonting att ge henne i utbyte så att det är värt att släppa det som är i munnen. Detta fungerade verkligen jättebra och gör än idag. Det enda jag inte lyckats att få henne att byta bort är en bit hjortfile som hon lyckades sno åt sig från köket.

Eftersom shiban gärna håller sig på sin kant och inte är någon knähund ville vi vänja henne vid att det är mysigt att bli klappad och ligga i knä. Ända från att hon var riktigt liten har vi haft henne nära och idag uppskattar hon kontakt men hon tar aldrig initiativ till det själv.

Shiban är också känslig om sina tassar och vi hade hört många "skräckhistorier" om kloklippningen. Även där bestämde vi oss därför för att vänja henne vid detta. Vi hjälptes åt. Jag höll henne i famnen, pratade lugnt och mutade med godis medan min make klippte. Vi tog bara 1-2 klor per dag för att det inte skulle bli någon otäck och jobbig situation. Idag kan min man klippa klorna på henne utan att jag hjälper till och hon finner sig i det även om det inte är det bästa hon vet.

När Zelda var nästan precis 4 månader började vi på Valpkurs vilket också är någonting jag rekommenderar. En fantastisk miljö för att träffa människor som brinner för detta med hunduppfostran och hundträning.

Dessutom en miljö som det är bra att vänja hunden vid. Att vara nära andra hundar och människor med fokus på att öva och ha roligt tillsammans. Under valpkursen var det mycket fokus på kontaktövningar, aktivering, belöning och passivitet. Samtidigt som vi träffades och tränade, läste vi en bok och diskuterade innehållet. För mig gav det ännu ett tillfälle att ställa frågor om allt och inget. Efter valpkursen var jag fortfarande lite rädd att bli lämnad ensam med min hund så jag gick en fortsättningskurs också. Där fick vi pröva på lite olika former av aktivering som nosework, spår m m. Båda dessa aktiviteter gick Zelda och jag igång på och de var enkla att applicera och pröva på hemmaplan. Jag tror att balansen mellan aktivering och passivitet är oerhört viktigt för en liten valp och något som leder till att hunden blir lugn och harmonisk. Vi har inte haft några bekymmer med att Zelda tuggar sönder saker, äter på möbler eller har andra stressbeteenden. Jag har som sagt varit väldigt sparsam med att använda NEJ men när jag gjort det har det kommit ända från magen och då har hon verkligen lyssnat.

Under den första tiden var det viktigt för oss att ge Zelda några få men positiva hundmöten. Jag hörde mig för bland vänner och tursamt nog var det en arbetskamrat som också hade en valp. Underbart att se dessa två stöka runt på helt lika villkor. De hade så roligt att de knappt hade tid att dricka vatten lilla Loke och Zelda. Eftersom vi har Zeldas syster Vera på nära håll var det också en given lekkamrat. Under några dagar i september var vi hundvakter och att a två hundar var en stor skillnad mot att ha en men gissa om de hade roligt. Zelda sörjde när det var dags för Vera att åka hem igen.

Den första tiden med Zelda var helt fantastisk och även om jag vet att vi verkligen njöt av den gick det så väldigt fort så du som går i valptankar se till att ha tid för din lilla krabat den första tiden och ta vara på dessa fantastiska månader.