Viftande svansar och bus blev det i stora mått - inga sura miner alls. Assi tyckte minsann att Zelda luktade lite godare än vanligt men han förstod inte riktigt vad han skulle hitta på. Zelda i sin tur lät ibland Assi nosa i baken men hoppade undan med sin bak när han kom för nära. Hm tänkte vi. Detta var minsann inte så enkelt som vi kanske trott.
Vi bestämde oss för att låta de hållas ungefär en timme för att riktigt få pröva sig fram. Emmy och jag tog en varm kopp te och några av hennes fantastiska shibapepparkakor för att värma oss i detta råkalla väder. Hundarna höll ångan uppe genom bus och faktiskt så kändes det som om de efter en stund började förstå vad det var de skulle göra. Zelda slutade att hoppa undan med sin bak och Assi fick komma upp på hennes rygg några gånger. Men det var liksom ingen direkt "glöd"eller "fokus" i aktiviteten. De stannande upp för ljud utifrån gatan, de hade koll på vad vi gjorde m m.
Tankarna gick förstås om vi missat höglöpet eller om vi är för tidiga så hon inte är inne i höglöp eller om det faktiskt kan vara så att våra hundar helt enkelt inte riktigt förstår vad de ska göra. Efter en timme kände vi att nej nu får det räcka. Zelda försökte rymma genom buskar och var inte så intresserad av denna aktivitet längre. Vi packade in oss i bilen och åkte hemåt förstås lite besvikna men samtidigt med tankarna om att precis som med barn så är valpar inget man får på beställning. Det är många saker som skall klaffa och både vi och hundarna är nybörjare på detta.
I morgon tar vi nya tag. Vi funderar på att pröva att låta de hållas inomhus i ett mer begränsat område. Ja en spännande fortsättning följer för dessa båda gofisar.
